Sociala medier

Sociala medier! Ytterligare ett påhittat ord som för 5-6 år sedan ingen skulle begripa vad det var för något. Blogg, videoblogg, twitter, facebook, my space o.s.v. är alltså vad det handlar om. Inte för att jag själv tycker detta är så särskilt sociala saker utan tvärtom. 90% av allt som publiceras i dessa medier handlar om vad författaren vill uppmärksamma, oftast sin egen person.

Nu påstår man att dessa sociala medier kommer spela en viktig roll i valrörelsen inför nästa års val. Om du skall vara en bra och framåt politiker så måste hänga med i utvecklingen. Man måste nå ut till väljarna där dom finns, tydligen hänger dom på bloggar och facebook. Ni kan vara ganska säkra på att ingen politiker har kläckt den idén själv. Nä, det är garanterat någon mediastrateg på partiernas reklambyrå som brainstormat fram detta över en kopp chai-latte samtidigt som han e-fakturerat 5 siffriga belopp med hjälp av sin Iphone. Politikerna sväljer detta som hungriga fågelungar.

Sedan upptäcker naturligtvis de folkvalda hur bekvämt och smidigt det är att få sin röst hörd genom internet. Att slippa vara fysiskt närvarande vid riksdag eller kommunalfullmäktige utan i stället sitta hemma och kasta ur sig åsikter utan att behöva stå i talarstolen.

Jag läste i tidningen om en lokalpolitiker som jobbade heltid på skatteverket samtidigt som hon sitter i kommunalfullmäktige. Hon skriver i 3 bloggar, facebookar och berättar genom twitter vad hon gör under dagen samt videobloggar. Hon påstår att hon har 600 som följer hennes eskapader genom twitter. Hur hinner hon? Det gör hon inte, i alla fall inte det hon borde hinna med, jobba!!!!

För det första kan det omöjligen finnas 600 som följer en kommunalpolitiker så den bluffen kan hon stoppa upp. Videoblogg? Idiot!!! Hon borde kanske fundera över om hon överhuvudtaget skall vara politiker. För att ha ett heltidsjobb samtidigt som man håller på med det hon påstår kan aldrig gå ihop sig, något måste bli lidande, politiken eller jobbet.

Vem är det som läser alla dessa politikerbloggar? Jag skulle aldrig få för mig att läsa vad någon anonym riksdagslallare skriver. Lägga till en politiker i min facebook……eh, nä! Att kolla in Anders Borgs my space? Knappast!

Det måste helt enkelt funka som en klubb för inbördes beundran. Att dom går in och läser sina partikamraters dynga på nätet i stället för att resa på sitt arsle och gå in till rummet brevid och snacka med den som skrivit. Det är väl lika bra att stänga igen riksdagen så kan politikerna isolera sig helt från omvärlden i hemmets lugna vrå och bara kommunicera genom ”sociala medier”

Nä, jag kommer inte följa valrörelsen genom videoblogg, det är en sak som är säkert. Det blir som vanligt. Man kollar in den sista partiledaredebatten i SVT tre dagar innan valet och röstar på den som ljuger bäst.

Sockerslav- Akademiska 1-0

Så var det då dags att möta sjukhusledningen samt forskningskvinnan för att ”reda ut” saker och ting. Jag fick ett erbjudande från kvinnan i måndags om ett möte där en mellanchef skulle närvara.  Jag ombads att sitta ner i väntrummet på onkologen så skulle hon dyka upp och hämta mig. Detta mailet brydde jag mig inte om att besvara. Jag skickade ett nytt till sjukhusdirektören och frågade var det utlovade mötet med en representant från ledningen tagit vägen? Hon lovade, som ni kanske minns, ett sådant. Någon mellanchef som håller forskningsavdelningen bakom ryggen var inte det vi kom överens om.

Efter många turer fram och tillbaka där dom tryckte på att det verkade vara viktigt för mig att få till stånd ett möte asap, därav en mellanchef, så blev jag uppringd igår av divisionschefen. han erbjöd mig ett möte idag kl 12

12.03 steg jag in i divisionschefens rum. Jag väntade några minuter extra bara för att slösa med deras tid. När alla artighetsritualer var avklarade tog divisionschefen till orda. Han förklarade att i ”normala” fall skall vårdande  läkare kontaktas först angående patienters medverkan i studier. Detta när det gäller kliniska studier, i mitt fall var det en psykosocial studie och där fanns det inga rutiner om att vårdande läkare skall kontaktas. Hur man tar kontakt och hur studier utformas bestäms av en etisk nämd som väger in alla aspekter i studien.

Sedan började min läkare samt kvinnan redogöra om studiens syfte samt olika faktorer hit och dit.

Fram till den stunden hade jag bara lyssnat, fast det kändes som rätt valt tillfälle att ta bladet från munnen.

- För det första har jag redan klargjort att jag inte är intresserad av att veta någonting om er studie, detta trodde jag var uppenbart i och med att vi sitter här och nu.  Jag skulle vilja ha förklarat för mig vad det är för nämd som anser att det är etiskt korrekt att fråga en cancerpatient om stress och oro under pågående behandling? Var i ligger det etiska att riva i människors ångest när dom mår som sämst, varför inte vänta till efter sjukdomen? Cancern försvinner men, tro mig, minnena och känslorna av ångesten förvinner inte i första taget. Denna studien är utformad för att hjäpa vårdande personal att förstå stressen och oron en cancerpatient upplever. Mina välutbildade vänner, det finns ingen möjlighet att ni kan ens kan förstå fragment av hur man mår som cancerpatient. Och du som är helt utan förmågan till att läsa av en patient tränger dig in i mitt rum i din jakt på resultat borde skämmas och  tänka över din profession.

Tyssssssssssssssssssnad

Blickar som tittar ner i knät. Jag vandrar med blicken mellan min doktor och divisionschefen, kvinnan bryr jag mig inte om. Till slut säger min läkare att det här som jag råkat ut för är inget dom är nöjda med. Dom kan bara beklaga det som hänt och att dom måste prata om detta internt samt göra upp rutiner för att de inte händer igen.

”Vad hjälper det mig?” frågar jag. För att jag skall vara tillfreds efter det jag råkat ut för vill jag ha ett kvitto på att ni 1. erkänner ert fel 2. ber mig om ursäkt, muntligt och skriftligt 3. försäkrar mig om att rutiner för hur patientrekrytering till psykosociala studier utformas på ett sätt som tar största möjlig hänsyn till patienten och inte sjukhuset.

Divisionschefen säger då att det kommer ta 2-3 veckor att reda ut detta, men att jag kommer får en muntlig ursäkt här och nu, samt ett skrivet dokument där sjukhuset tar på sig fullt ansvar för att jag fått uppleva ett obehag under min behandling. I kraft av medlem i ledningsgruppen ber jag å Akademiska sjukhusets vägnar dig om ursäkt.

Vad fan hände?

Här kommer man rustad till tänderna med argument och kontraattacker för att bemöta en vårdaparat som slingrar sig som en daggmask på kroken. Så lägger dom sig ner och blottar magen som en hund.

Då ställer min läkare en gudasänd fråga. ” Betyder det här att ditt förtroende för din medicinska cancerbehandling, hur skall jag utrycka det, naggats i kanten?”

- Vad tror du själv?
- Jag vill ju inte att det skall vara så.

Jag tror att jag pratar oavbrutet i en kvart om hur man totalt tappar förtroendet när man får träffa 7 olika läkare på 3 månader, får sin behandling i slitna skitiga lokaler, möts av utarbetade sköterskor som inte hinner med att utföra sitt jobb ordentligt, läkare som bemöter ens symptom med att ”så kan det vara ibland” och att du inte kan ligga ifred i ett rum utan att bli trakasserad av tveksamma forskningskärringar. ”Jag önskar att jag kunde ge ett annat svar till dig” säger jag till slut ” men mitt förtroendekonto för onkologen i Uppsala är i stort sett tömt på tillgångar. Divisionschefen känner sig då tvingad till att flika in att onkologen i Uppsala är Sveriges mest framgångsrika när det gäller behandlingsresultat. Jag avbryter honom i meningen och säger ” då är det väl märkligt att jag känner som jag gör då, då kanske är mig det är fel på?” Divisionschefen fattar vilken jävla mina han just gick på och slår ner blicken igen. ” jag har bare en sak att säga er, det som inträffat skulle aldrig, aldrig kunna hända på Lunds Akademiska, sen skiter jag i vilket anseende ni har”

Sedan blir det så där tyst igen så jag säger att vi är väl klara med det här mötet. Jag har sparat det bästa till sist. Jag vänder mig till kärringen och frågar vad hon lärt sig av allt det här? Hon svarar att hon lärt sig massor. Att hon gjorde fel och att hon skall förankra med vårdande läkare innan hon kontaktar patienter.  Du skall lära dig att lyssna på patienten när den säger nej oxå, förstår du det? ”Mmmm” är allt hon får fram.

Jag reser mig och tackar min läkare och divisionschefen för mötet, jag väljer att inte ta kärringen i hand eftersom jag inte är klar med henne. När jag går därifrån känns det för bra för att vara sant. Jag har blivit lovad något som man trodde var omöjligt i det här landet. Någon tar ansvar för ett fel och ber om ursäkt för det, dessutom i skrift. Nu har jag ännu inte sett något sådant papper så jag skall inte ropa hej än. Men ni skall få veta en sak dom inte vet.

Eftersom jag misstror alla myndighetspersoner har jag som vana att spela in alla mina möten. Den här gången är jag extra glad för vad som finns på bandet, i fall att dom helt plötsligt skulle få för sig att kovända. Pappret med ursäkten kommer vara till jättestor hjälp när jag HSAN-anmäler kärringen. Ett dokument från hennes arbetsgivare som säger att hon gjort fel,  priceless!!

Jag sa ju att jag inte var klar med kärringen!!!

Call me Ishmael

För sitt eget välbefinnande bör man undvika att ta strid med någon som är större än sig själv. Men det finns stunder när man bortser från hur självklar utgången av en sådan strid slutar. Man bryr sig inte om chanserna att gå segrande ur den, man siktar på oavgjort eller att i bästa fall få trycka dit en tumme i ögat och orsaka skada. Den där övermäktiga motståndaren gäckar dig likt en stor vit val och du bara väntar på att få möjligheten till att sätta hårt mot hårt.

Jag har haft en sådan vit val runt mig ett tag nu. Listig, undvikande och utan tecken på att blotta sig. Den har retat gallfebern på mig, men varje gång jag försökt mota in den i bukten lyckas den smita undan, tills en dag i förra veckan……

Jag fick ett telefonsamtal runt halv sju på kvällen från ett okänt nr. Kvinnan i luren var sjukhuschefen på Akademiska som läst ett mail jag bifogat till henne. Hon beklagade det som hänt och avsåg att sätta upp ett möte med mig och divisionschefen samt berörda parter för att ”reda ut” det beklagliga.

Låt mig backa bakåt och återge vad som är orsaken till den irritation som grott hos mig.

Att gå på behandling på onkologen handlar mycket om att sköta sig själv. Du får ett brev med tider som du skall passa, läkarbesök, provtagning och behandling. Det är upp till dig att ta dig till det olika avdelningarna och snällt invänta din tur. Varje gång du kommer in i ett väntrum till behandling sitter det folk knäpptysta och bläddrar i tidningar från -87. Alla försöker se oberörda ut, men det finns en tydlig känsla av skam och uppgivenhet bland dessa människor. Skammen kommer av att man tillåter sig slussas som boskap mellan väntrum och folk är uppgivna för att det är en ansiktslös vårdapparat som är meningslös att kämpa mot. Sedan tänker man att varför skall jag gnälla? Personen mitt emot mig i väntrummet  har det säkert värre än mig, så vad ger mig rätten?  Man biter ihop och tänker att snart slipper man den här skiten och kan gå tillbaka till sitt normala liv.

När det blir din tur hämtas man av en överarbetat sköterska som i bästa fall frågar om man mår bra. Inte för att det ligger något värde i frågan utan oftast som en social artighet. Sedan får du sitta i ett rum med 10 andra personer i en stol medan dom pumpar in skit i din kropp. Samma gamla tidningar och samma tystnad, samma känsla. Min behandling skall ta en knapp timme men eftersom sköterskorna har mycket att göra och det är många patienter tar det cirka 1.45 innan jag kan gå där ifrån. Jag går alltid därifrån med en olustkänsla. Skall det vara så här jävla kallt och opersonligt att bli frisk? Att lokalerna man behandlas i dessutom är skitiga och dåligt städade gör att misstron blir större. Så här gick jag runt och tänkte de första 9 veckorna. Jag såg små fel i vården som med enkla medel kan avhjälpas, samlas på hög och bygga upp en ilska inom mig.  Men så var det där med att fightas mot något som inte har ett ansikte så varför bry sig? Om ett par månader till slipper jag detta.

Under min 4:e behandling blev jag dålig. Jag reagerade sju resor värre på den i jämförelse med det första 3. Detta trots att jag fått exakt samma dos under alla behandlingar och klarat det galant. Det har funkat så bra att jag t.o.m.  under långa stunder glömt av min cancer, men nu hände något. Jag blev trött och skakade vid minsta ansträngning. Jag fick stanna i trappan med matkassarna för att dom tycktes väga flera ton, samtidigt som jag blödde näsblod bara sådär. Näsblod har jag aldrig haft förrut under hela mitt liv, inte ens när jag hade leukemi. Vad gör man då?

Ja, jag ringde in till sjukhuset på en fredag och fick veta att det där var normalt, har man inte feber behöver man inte komma in. Detta fick jag reda på av en sköterska. Jag ursäktade att jag ifrågasatte hennes utlåtande över luren och sa att det nog inte var normalt och att jag gärna vill prata med min läkare. Detta fick jag, efter helgen. Helgen tillbringades i sängen. På måndag kom jag inte heller ur sängen och fick därför boka om läkarebesöket till nästa dag.

Nästa dag togs det lite blodprover och jag fick träffa en läkare. Inte min läkare utan en jourläkare. För henne fick jag förklara min tidigare sjukdomsbild och vad som hänt under de senaste dagarna. Hon hade ingen kännedom att jag ringt in och pratat med en sköterska, i alla fall var det inte noterat  min journal. Dom hittade inget onormalt i mina prover och vidhöll att ” så här kan det bli”.  Men jag som gärna vill ha lite koll på min sjukdom frågade hur det kan funka bra med samma dos 3 ggr och sedan skita sig så totalt, är det normalt? Ingen vettig förklaring fick jag utan ett nytt läkarbesök på fredag väntade där jag skull få träffa min ordinarie läkare.

Med detta i bakhuvudet började jag tänka på vad det var som höll på att hända. Att det går upp och ner under behandlingar fattar jag oxå, men då ser man det på provresultat. Här säger dom att det inte syns något, därför är förklaringen att det är normalt. Men efter att jag haft 2 cancer anser jag att jag känner min kropp ganska väl, jag säger att något inte står rätt till och dom väljer att inte lyssna på det. Om proven inte visar på något onormalt är det något annat, vad? Känner man sig säker i en sådan situation? Kan man tryggt lägga sin hälsa i någons händer som inte vill a reda på varför jag inte mår bra?

På fredagen fick jag då träffa rätt läkare. Han var bekymrad över min situation och ville sänka dosen till nästa behandling så att jag skulle må bättre. Sänka dosen? Må bättre? Jag skiter väl i om jag mår dåligt, jag vill veta VARFÖR jag mår dåligt. Att sänka dosen borde väl betyda att behandlingen inte verkar lika bra som det är menat,  eller? Jag blev bara trött på allt och sa att vi sänker ingen dos utan du ser till att hålla koll på min kropp så att den inte tar någon skada. Detta accepterade han och tyckte att jag var tuff som gjorde ett sådant val. Sedan ville han ta upp en sak med mig angående till varför jag fått bröstcancer som kille och vid ung ålder. Han frågade mig om jag vill vara med i en studie där dom undersöker ärftlighet av bröstcancer.  Så här är det att vara cancerpatient, dom vill använda dig som försökskanin och bygga upp ett statistikregister på alla tänkbara variabler . Jag är redan med i en annan studie som jag inte har en jävla aning om vad den skall resultera i. Jag får komma in och ta extra prover då och då. Man är så fokuserad på att bli frisk så att man tackar ja till dessa studier i någon sorts tacksamhetsskuld till vården, kan jag bidra till att forskning går framåt, so be it. Jag har ändå inget bättre för mig att göra. Men jag ville göra klart för honom att jag personligen skiter i varför jag är sjuk. Ingen studie i världen kan ge mig de svar jag vill ha. Men återigen, kan man hjälpa till så. Du får ingenting i gengäld för att du ställer upp, inte ens ett tack, detta är för att dom är upptagna med att forska i statistik.

Efter helgen var det då tid för behandling nr 5. Jag var risig på morgonen och kände mig inte alls bra. Jag tog bussen ner till avdelningen och började traska upp för den 50m lätt sluttande backen till ingången. Jag fick stanna efter halva sträckan för mina lungor höll på att slå dubbelslag och det flyg vita prickar framför mina ögon. Jag satt mig ner i väntrummet och när sköterskan hämtade mig och frågade hur jag mådde sa jag att det inte var bra, ” har du feber??” frågade hon. Nej det tror jag inte svarade jag. ” Ja men då börjar vi med behandlingen” !!!!!!

Då fick jag nog

Jag sa att hon skulle plocka fram en läkare nu och att det får vara slut på det här jävla dövörat som verkar vara grundinställningen till patienter som inte mår bra. Resultatet blev att (jour)läkaren sköt upp min behandling för att göra en utredning med EKG och röntgen. Kanske jag hade en propp någonstans? Ja, vad fan vet jag, kanske det sa jag.

Jag fick ett eget rum med en säng och sköterskorna sprang in och ut och tog prover. Det skulle ta lite tid eftersom man måste invänta provsvar och remisser fick jag veta. Som om jag bryr mig om att vänta, jag har väntat på att dom skulle lyssnat tillräckligt länge.

När jag låg där och väntade kände jag mig väldigt liten. Alla känslor och oro som man puttar undan för att inte bli ett vrak vällde upp inom mig. Det var som en sorts panikkänsla att nu är det på väg att gå åt helvete på riktigt. Jag har hållt käften för länge och nu kommer det att slå tillbaka. Jag kämpade med att slå tillbaka dessa tankar och försöka vra positiv. Jag har gjort det här förr och klarat det. Precis som jag kämpade senast skall jag kämpa nu. Inte en chans att jag ger mig, inte en chans.

Då öppnades dörren till mitt rum och en kvinna i vit rock står tyst och stirrar på mig. Hon säger inget på 10 sekunder utan ser mest förrvirrad ut. Jag vill vara ifred så jag säger hej och undrar vad hon vill?
- Har du inte börjat din behandling än?
- Nej
- Då kan jag komma in och berätta om en studie som jag håller på med

Innan jag hinner säga något är hon framme vid min sängkant och presenterar sig och börja babbla om hur tillvägagångsättet för studien går till. Hon nämner inget om vad studien handlar om eller vad dess syfte är. Jag säger att jag redan är med i 2 studier och inte är så pigg på att ställa upp och det skulle underlätta om hon sa VAD det är för jävla studie hon lobbar för.

- Det går till så här att du skall läsa denna broschyren och sen skall jag intervjua dig

Hon ger mig ett papper där överskriften är ” Hur cancerpatienter upplever stress och oro under behandling ” Jag lämnar tillbaka pappret direkt och säger att jag är inte intresserad och att jag vill att hon går. Kvinnan verkar inte höra mig för hon fortsätter prata. INTE INTRESSERAD säger jag argt och ber henne igen att gå. Förnärmad och sur  går hon till slut.

Jag blir helt överrumplad av händelsen och kan först efter någon minut fatta vad som just hände. In i mitt rum kommer alltså en kärring, utan att be om lov, utan att presentera sig själv och sin studie ordentligt och praktiskt taget försöker tvinga mig in i hennes jävla idiotstudie. En studie som jag inte för mitt liv, så här efteråt, kan begripa skall göra vården av cancerpatienter bättre. Hur skall den användas? Tror någon vettig människa att det går att få ett resultat som praktiskt går att använda av en sådan studie. Är det rimligt att lägga pengar på att forska om detta istället för annan väsentlig cancerforskning som gör människor friska istället. Jag är 100 % säker på att detta ämne redan forskats i under 70-80 år människan vetat om cancer. Så vad är grejen? För att utnyttja budgeten? Vi hittar på en studie som verkar trovärdig och viktig så att forskningsavdelningen har något att göra?

Jag blir så jävla upprörd och förbannad att jag beslutar mig för att dra ifrån sjukhuset. Jag vet inte var ifrån krafterna kom, antagligen ilska, men ut ur rummet stormar jag. Jag springer på en sköterska  i dörren som motar in mig i rummet igen. Jag skäller ut henne efter noter och frågar vem som sagt att det var okej för forskningskvinnan att kontakta mig, vem hon är och vem hennes chef är. Jag skall korsfästa henne i domkyrkan om det så är det sista jag gör.

Sköterskan är helt oförstående och förstår inte mycket av vad jag pratar om. När jag lugnat ner mig ett par snäpp och förklarat, ser jag att hon rynkar på ögonbrynen när hon förstår vad som hänt. Den där kvinnan har ingen tillåtelse att gå in till patienter utan att kolla med oss först, det är din doktor som skall fråga dig om eventuella studier och sedan måste det godkännas av dig med en underskrift,  hon är den som är avdelningschef på forskningskliniken och är alltså sin egen chef, berättar sköterskan. Hon ber mig stanna kvar och lugna mig. Jag säger okej med ett villkor om att jag aldrig skall behöva se kossan igen.

Provtagningen fortsätter och allt blev liksom för mycket på en gång för mig. Jag fäller några tårar under tiden sköterskorna tar prover, jag vänder bort huvudet och dom säger inget. Jag ber dom om ursäkt för att jag tog ut ilskan på oskyldiga.

När jag återigen ligger och väntar på remisser tittar kärringen in genom dörren i rummet.

- Jag hörde att du blev ledsen, inte skall du vara ledsen.
Jag hinner knappt reagera innan hon backar ut igen. Jag hinner precis skrika försvinn när dörren slår igen.

Dagen efteråt beslutar jag mig för nu räcker det. Det får vara slut på den här jävla parodin som dom kallar patienssäkerhet, bra vård med bästa bemötande, trygghet och ansvar och alla andra tomma ord som  Akademiska sjukhuset I Uppsala använder sig av på sin egen hemsida. Jag är på jakt efter en mailadress till forskningskvinnan. Hemsidan innehåller inga mailadresser för sjukhuset är oroliga för skräppost får man veta. Jag provar att ringa och får då veta att dom har som policy att inte lämna ut sina anställdas mailadresser utan att fråga vederbörande om lov först. Efter en halv dag har jag lyckats lura, hota och gissa mig fram till de adresser jag behöver. Jag sätter mig ner och skriver ett sakligt och konkret mail till forskningskvinnan om mina upplevelser från dagen, utan att spela canceroffer, utan att lägga värderingar i hennes bemötande mot mig. Jag förklarar bara vem jag är och händelseförloppet upplevt genom mina ögon. Jag skriver att jag inte accepterar hennes försök till ursäkt utan är mer intresserad om hennes agerande följer de regler och praxis som sjukhuset satt upp. Vidare skriver jag att det ligger i hennes intresse att sätta ett möte mellan mig, henne, min doktor samt ansvariga från sjukhusledningen.

Detta mail vidarebefordrar  jag till min doktor. jag vidarebefordrar oxå hemliga kopior till Sjukhuschefen, Chefsdoktorn och Divisionschefen. Dessa adressater ser inte kossan i sitt mail, men för att vara schysst skriver jag att hemliga kopior är skickade för kännedom.

Alla utom kossan svarar på mitt mail. Det är svar med meningar som ” det här känns inte alls bra” , ” beklagligt” , ” detta måste redas ut så fort som möjligt”  För att då avslutas med telefonsamtalet från sjukhuschefen.  Hon lovar att jag skall personligen bli kontaktad av divisionschefen,  som är forskningskvinnans chef (hon som var sin egen chef) för att bestämma ett möte. Detta skall ske inom en vecka lovar hon.

Jag vet att dom vill få in mig för att släcka en brand som uppstått. Utan den senaste tidens skriverier om vården i media och framför allt i den lokala pressen hade jag bara blivit bemött med tystnad från akademiska. Dom vill träffa mig för att analysera min person, avgöra vad dom skall säga för att få mig lugn och sedan gå vidare.

Det har gått 3 dagar sedan samtalet med sjukhuschefen och ingen har ”personligen kontaktat” mig. Det gör inget, för det ger mig bara mer tid till att förbereda mig på mötet. Frågan är vad jag vill egentligen? Blir jag nöjd om dom anmäler saken? Jag har kommit fram till att om detta leder till att någon annan slipper uppleva samma sak, då har jag lyckats med något.

Men nu när har jag fått in den vita valen i bukten, när den till slut har blottar sig, tänker jag inte släppa taget om harpunen när den väl sitter. Inte den här gången.

Höstens heta tv-utbud

Nu när det är dags att städa undan grillen och kvällarna återgår till en grå och trist vardag, så brukar tvkanalerna vakna till liv. Eter att dom gått på sparlåga hela sommaren och mest kört repriser, gamla filmer och egenproducerade familjeprogram brukar dom spotta upp sig och komma med nya friska idér. Jag läste att nu när det är kristider kollar fler människor på tv (billigt tidsfördriv). Detta har tvbolagen naturligtvis tagit till sig och slår,  enligt sig själva, på stora trumman och utannonserar den bästa tvhösten i mannaminne. Bra där!

Efter att jag nu gjort ett överslag av denna hösts fantastiska tvutbud kan jag säga så här.

Skit!

Alltså, vad är det för nördar som jobbar med produktutveckling på kanalerna? Det är enbart ”nya” säsonger av gamla serier, och med ”nya” menar jag för dom som inte har internet. Alla vi andra har redan tankat hem och sett allt. (vem orkar att vänta 6 månader på att svenska kanaler skall få tummen ur arslet) I stället för att försöka sig på att göra något eget bra, väljer dom att köpa in format och göra svenska karbonkopior på olika program, visst det är väl inget fel med det, en bra programidé är alltid en bra programidé, men dom lyckas alltid förstöra allt i svenska versioner. När dom för en gångs skull gör eget är det på en gammal idé som funkade på 70-talet. Här kommer ett axplock av hösten och det finns lite positivt ändå.

Idol: Funkar väl okej även om än själva talangen och standard är ofantligt mycket större i den amerikanska versionen. Det är ändå bara auditionsstadiet i både svenska som amerikanska som jag tittar på. Man gillar att skratta sig harmynt åt folk som skämmer ut sig helt enkelt. Resten av tävlingen kan kvitta. Dessutom blir jag bara förbannad när småglin röstar fram sådana stolpskott som Johan Palm.

Så nu är jag tillbaka igen. Jag var tvungen att gå ut på gatan och sparka på en lyktstolpe när jag skrev om Johan Palm.

Superstars: ”Nytt” program som bygger på ett dom körde på 70-talet med Stenmark och grabbarna. Kommer inte själv ihåg den serien så mycket, men återanvänt i ny kostym brukar aldrig blir bra, speciellt inte när 3:an gör det.

Mästarnas mästare: Svt gjorde bra ifrån sig förra säsongen av denna serie. Bygger precis som Superstars på gamla idrottstjärnor som tävlar, fast lite mer lekvarning på vissa grenar. Fokusen ligger tyvärr på att skapa någon sorts dokusåpastämning bland deltagarna. Dom satte allt på ett kort och tog med Pelle Fosshaug senast men han höll sig i skinnet så tillfällena med ”bra tv” uteblev. Ett plus för delen där man gör tillbakablick på idrottarnas stora ögonblick i karriärern. Man blir lite tårögd från minnena av Wassberg som spöar Mieto med tusendelar. För övrigt anser jag att det är endast vid dessa tillfällen det är okej för en man att gråta.

Kändisdjungeln: Tv4 försöker sig på att göra svensk version av ”I´m a celebrity, get me out of here”. Ni hör på namnet vilken nivå av underhållning vi snackar om. Jag har sett originalet och det var skit. Mickey Dee skall tydligen vara med så om dom inte censurerar honom för mycket kanske man kan få sig ett gött skratt, men mest troligt är det skit.

Robinson: Vet inte riktigt vad som hände? Var inte detta ett svensk format? Varför är det helt plötsligt så jävla dåligt? Kommer det bli bättre av att en låtsasitalienare leder programet istället för en låtsasmodell? Troligtvis inte. All rekvisita är dessutom identisk med amerikanska survivor.

Här är ditt liv: Oldsberg som tittar över glasögonen och småskrockar i 2 timmar? Holmqvist är död och framför allt är Tollarparn död. Det var dessa två herrar som gjorde att när Här är ditt sändes på 70-talet funkade bra. Oldsberg gillar att synas lite för mycket så risken är att han blir huvudperson om gästen inte står ut.

Svenska Hollywoodfruar: Ingen kommentar

Tinas Cook-a-long: Hela Sveriges lilla sweetheart Tina skall laga mat i direktsändning. Bara en sådan sak gör mig förbryllad om det är menat som matprogram eller komedi. Bygger på Gordon Ramsays engelska version och är inte speciellt bra i originalet. Gordon är typ snäll och står och studsar och stressar upp sina gäster. Liknar mest ett matprogram där man försöker lära dagisbarn att laga mat och hela köket/studion ser ut som svinstia på 30 sekunder. Tina kommer såklart att säga ”jättegott” och göra av med 2 ton flingsalt. Utmärkt hatobjektsprogram för min del.

Vill man titta på bra tv får man ta lagen i egna händer och tanka hem från nätet. Här kommer lite tips

X-factor: Engelsk blandning av talang och idol fast bättre . Simon Cowell är med såklart och i och med att det är en engelsk produktion är han elakare här. Sockersöta Cheryl Cole är oxå en anledning till att kolla, att hon är gift med Ashley Cole får man förlåta henne.

Top Chef Masters: En mattävling med riktiga kockar och inte en massa nötter som tror dom är kockar.

Time Warp: Discoveryshow som går ut på att man filmar olika saker med höghastighetskamera. Det låter nördig och meningslöst men är otroligt underhållande.

Dog The Bountyhunter: Jag tror inte Dog har synts i svensk tv på många år, men den senaste säsongen är hockeyfrillan lysande. Det är skrockvänligt när han försöker prata crackpundare till rätta om att crack är farligt. Vi snackar killar och tjejer som är 2 veckor från döden, men Dog keeps the faith.

Ja det var väl ett ord på vägen inför höstens tv.  Högtidsstunder som Champions Leauge räddar mycket och väntan på ett nytt os-guld i hockey i februari gör att jag kan stå ut med det mesta.

It slices and dices, but wait, there´s more!

Finns det någon som uppskattar reklam? Ja förutom de där trendnissarna med mystiska jobbtitlar som Art Director (eller AD som det så fräckt kallas), Copywriter eller Orginalare. Sådana där som tar 1 miljon i pröjs för att välta ö:et på sidan i Göteborg så att det blir Go:teborg. Fyndigt, det funkar lika bra ihop med götebosska humorn som japanska turister. Reklamarna uppskattar sånt och brukar ge varandra fina priser till den som varit fyndigast. Jag tror visserligen att dom uppskattar miljonen mer och ger varandra fina priser av den orsaken.

Men bland oss andra?

Jag kan erkänna att jag inte är en person som knyter näven och tänker YES! för mig själv när TV3 bryter en film stup i kvarten för reklam eller ännu värre 4:an som envisas med att ta en halvtimmes paus för reklam och nyheter. Varje gång dom vevar igång filmen igen får jag tänka efter vilken film det var jag kollade på. Det är inte direkt så att jag släpper det jag har i händerna och springer till brevinkastet, när någon trött tonåring som inte orkar läsa ”ingen reklam-lappen” man tejpat upp på dörren,  dumpar sin last med reklam. (jag har sparat reklam i 2 veckor nu, nästa gång han kommer skall jag springa ner och dumpa skiten i hans lilla löjlig vagn) Det spelar ingen roll hur man försöker, man kommer aldrig undan den där reklamen. Posten stoppar in skiten i ett omsättsblad och trycker dit ditt namn och vips så är det adresserat och räknas inte som reklam längre. Det är väl postens enda chans att överleva efter sådana nymodigheter som elektronisk post och sms.

Jag kollade upp hur reklambranschen ser ut och det visar sig att företagen i Sverige köper reklam för nästan 30 miljarder om året (Nu är det lite tuffare tider så nästa år blir det nog bara 28 miljarder) Det företag som lägger mest, om man bortser från internationella elefanter som Coca-Cola är……..just det, ICA Sverige. Dom anser att det får kosta 488 miljoner för att synas i olika medier. Då är inte alla plastkassar med tryck och annan intern skit inräknat. 488 miljoner alltså! Hur vet man att det är värt så in i helvetes mycket pengar? Hur vet man att det är dom miljonerna som gör att man går till ICA och handlar? Försäljningen ökar, nja, det behöver inte nödvändigtvis vara en värdemätare. Saken är den att man kan aldrig mäta hur mycket ett företag får tillbaka på reklampengar det spenderar. Frågar du reklammakarna kan man, men det är bullcrap. Ta dig själv som exempel. Hur ofta går du och köper en vara enbart baserat på vad du fått veta från reklam? Inte så ofta nej. Visst köper du saker omedvetet p.g.a. att du blivit hjärntvättad. Finns det 20 olika diskmedel tar du det som du känner igen, oftast Yes, för att reklamen har hjärntvättat dig. Är det inte konstigt att just den varan som man väljer vid sådana tillfällen är dyrast? Nej, det är inte konstigt, dom måste ju ta igen utgifterna dom haft för reklamen så klart.

Vad skulle hända om ICA halverade sin reklambudget? Inte ett jävla skit, dom skulle antagligen bara få mer pengar i plånboken. ICA är så väl inbankat i våra huvuden att inte ens en köttfärsskandal kan rubba detta, dom behöver inte göra all denna jävla reklam med Stig och gänget, fast dom vågar inte annat. Det är bättre att vräka ut sinnessjuka belopp på reklam istället för att förbättra det dom har i hyllorna. Tumregeln i det här är att lägga 15-20% av din omsättning på marknadsföring. Ge-kås gör bara reklam i varuhuset och på sina kassar, dom borde med tumregeln köpa reklam för runt 20 miljoner, jag gissar att dom lägger 2 miljoner. Det verkar som om det går bra för Ge-kås ändå utan hjärntvätt.

Den här hjärntvätten funkar inte alltid. Coca-Cola försöker varje jul övertyga Sverige att deras produkt är det självklara valet till högtiden. Här är det julmust som gäller. Det säljs säkert mer cola än must, men bilden av tomten och cola kommer aldrig sätta sig hos svenskarna.

Den ultimata hjärntvätten måste ändå vara TV Shop. Hur många gånger har man inte legat sömnlös på natten eller bakfull på söndagsförmiddagen och apatiskt stirrat på rutan. Fjärrkontrollen ligger inom räckhåll, men man byter inte. Och alla dessa varor dom vevar om och om och om och om igen. Ingen av dessa fantastiska maskiner, knivar, träningsredskap, skönhetsprodukter finns att köpa i ”vanliga butiker”. Vilket naturligtvis betyder att det är skit. Ingen är så dum att man har en världsprodukt men väljer att bara sälja den över telefon. Men lik förbannat blir man lite sugen på den där mackapären som både mal kaffebönor OCH gör pastasås OCH frozen margerithas((undrar hur pastasås med kaffesmak funkar?). När man ligger där reflekterar man inte över hur man få köpa en kniv för 200 spänn fast få 18 st till på köpet + en rolig sak som gör fisknät av morötter. Och du måste ringa inom en kvart, annars gäller inte dealen med fisknätsmojängen, fast än du såg exakt samma program för ett år sedan. Något skumt är det, för i vanliga fall byter man kanal direkt när reklamen kommer, men inte tv shop? Det måste vara hjärntvätt på hög nivå. Dom klipper säkert in bilder som flashar till under en nanosekund med dolda budskap.

Nä, Reinfeldt får ta mig fan höja reklamskatten så att ICA och dom andra bidrar till samhället lite mer. Om inte annat kanske det blir färre reklamavbrott på TV.  En solklar win-win situation. Fast det är klart, reklamnissarna får det kärvt. Men dom är ju så fyndiga att dom klarar sig nog ändå.

Att vara väldigt försiktiga med vad man äter och att alltid kolla vad man äter och kolla det med läkare innan

Idag är en glädjens dag.  Nollan Magnus Hedman blev dömd för dopingbrott.Han fick löjligt låga böter i förhållande till vad han har på banken, men ändå. Snuten plockade honom i våras med en påse skojiga piller i handsfacket och efter blodprov visade sig att han hade skiten i kroppen. Kanske trodde han det var en påse jellybeans han mumsade på när han gled runt och kände sig allmänt nöjd i sin fina Merca.

Naturligtvis hade han ingen aaaaaaning om hur, när och varför detta kunde komma sig. Stackars Mange måste blivit lurad.

Varför gillar jag inte Hedman? Det finns många anledningar men den största är att han tar sig själv på alldeles för stort allvar. Enligt honom hade han stor del i att Ravelli rädda straffen -94, i egenskap av tredje målvakt coachade och stöttade han Ravelli, Efter Ravelli slutade fanns det ingen riktigt bra ersättare (och Ravelli var fan inte bra han heller, det är bara det att han hade ett jävla flyt -94) så då var det liksom bara Hedman kvar. EM 2000 och VM 2002 stog han i landslaget och i åttondelen -02 gör idioten en utrusning mot Senegal och sprattlar som en skadskjuten kråka, EFTER att senegalesen rullat bollen vid sidan om honom. Det var när han efteråt ursäktar sig med att det inte fanns något han kunde gjort annorlunda i det ingripande som jag ledsnade totalt på karljäveln. DU KUNDE GÅTT PÅ BOLLEN ISTÄLLET FÖR ATT SPELA ALLAN BALLAN!!!!! Det finns många fotbollsexperter, men det räcker med kolla reprisen för att en retard skall fatta vilken jävla miss Hedman gör.

Och det är just det här. Han solar sig i glansen men när det hettar till så rycker han på axlarna och spelar oskyldig och sårad.

På något sätt lyckades hans agent få ett kontrakt åt honom som fjärdemålvakt i Chelsea. Perfekt för Hedman, inget direkt ansvar men jävligt bra betalt.  Jag tror han gjorde EN match för reservlaget på det kontraktet. men det värsta är att att han satt som expertkommentator på Chelseas CL-matcher (mer klirr i kassan för ingenting) och talade om att ”vi i Chelsea” VI!!!! VI!!! Du är fjärdemålvakt! Du finns med på pappret, men kom för fan inte och säg att du är med i truppen och upplever en ”vi känsla”. Visst en fjärdemålvakt har oxå en viktig uppgift, lika viktig som dom där konerna dom dribblar sick-sack mellan på träningen. Men han skäms inte för att sitta uppblåst i tv-rutan och namedroppa till höger och vänster och släppa små hemlisar om hur det ”egentligen” går till bakom kulisserna i Premier Leauge OCH landslaget. Han säger någonting…..väntar på respons….. och så kryddar han sitt utalande i rutan med någon ”hemlis” för, precis som ett barn, få bekräftelse.

Om han nu är så jävla hemlig kan han ju berätta varför han hade Stanozol i kroppen och i bilen. Ingen aaaaaning, jag har blivit lurad……Pajas!!!!!

Att han har mage att jobba för antidopingorganisationen Ren Idrott samtidigt som han knaprar, är ta mig fan skandal. Men det är väl dyrt att behålla sitt rykte som” Landslagsstjärna” så varje lättförtjänt krona är välkommen. Det verkar som varenda jävla avdankad knarkare från idrottsvärlden drar sig till Ren Idrott för det var väl där Kola-Sven Nylander jobbade när han och Putte Skutt åkte fast i Gbg för ett par år sedan.

Fast nu kommer det bästa! Hedmans kommentar är att han skall gå vidare med sitt liv och hoppas att han kan fortsätta jobba för Ren Idrott……..Vad är det han inte fattar? Det måste vara så att Stanozolet har brännt hål i huvudet på honom och raderat verklighetsuppfattningscentrat i hjärnan. Börja jobba som nattklubbschef på Stureplan istället, bland dom andra åsnorna, där hör du hemma, din jävla nolla. Där kan du sälja knark till dina ”kompisar från förr”.

På frågan vad han har att säga till alla unga som har honom som förbild (hahahahahah, kom igen, det finns ingen som har en självgod nolla som honom till förebild) svarar Hedman ”Att vara väldigt försiktiga med vad man äter och att alltid kolla vad man äter och kolla det med läkare innan” Go dag yxskaft!!!!!

Ett litet tillägg bara. Du borde kanske kolla var du har för skit i bilen oxå!

Här kommer lite fler människor som inte heller gillar Hedman

http://www.sr.se/p3/rally/sounds/utel1008.ram

Konstfackhaggan dömd

Japp, rättvisa är skipad. Anna Odell blev dömd för sitt upptåg på psykakuten i våras.
Och som hon blev dömd, 2500 spänn. Oj oj oj vad det måste svida!

Men vänta nu! 50 dagsböter á 50 kr. Hon hittar på jävelskap som kostar samhället garanterat 20-30 tusen i rättegångskostnader och polisutryckning m.m. Hon får en bot på 2500 kr och ett aja baja på dig, medans konstfack som är ansvariga för sina studenter och sanktionerade hennes jävla mission med att ”avslöja” psykvården eller vad hon nu ville åstadkomma, inte får något straff alls? Vad ända in i röda helvete är det frågan om?

2500 spänn kunde jag gett till en (psyksjuk)  tjackpundare som arvode för att skipa rättvisa.

I put a spell on you!

Spana in kärringen. Självgod och alldeles uppenbart nöjd med sitt liv. Hon heter Annika och livnär sig på att förespråka en diet på fett och inga kolhydrater. Denna diet är fantastisk. Hon blir aldrig sjuk och går inte på hälsokontroller. ”Att gå på mammografi och cellprovsundersökning är urlöjligt, äter man rätt så får man inte cancer”

Tack för den upplysningen. Men tänk bara med pengar vi kan spara in till samhället. Lägga ner all sjukvård och satsa på kostexperter som gör matsedel till oss så att vi aldrig blir sjuka. Annika skrattar säkert så att hennes pagefrisyr blir alldeles rufsig.  ” ja, tänk! Hi Hi Hi!!!”

Synd bara att hennes syn inte påverkas positivt av dieten (eftersom kossan har glasögon) eller att man verkar helt tappa omdömet om man bara käkar fett.

Jag brukar inte önska någon illa sådär bara, men jag hoppas verkligen att svininfluensan slår ner som en bomb i kroppen på Annika. Att hon blir sängliggande med blöjor. Bara för att få tyst på henne.  Hur kan man som utbildad läkare vara så jävla dum att avråda folk från att vaccinera sig mot svininfluensan  i höst utan istället börja med hennes jävla diet? Hur fan kan en utbildad läkare utan några som helst vetenskapliga bevis påstå att ” vi som äter rätt får inte cancer”?

Nähä, men vad är rätt kost? Skall du skrämmas till att äta en speciell kost för att undvika att bli sjuk?  Maten jag äter smakar skit men jag är frisk, jag är rädd för att äta något gott istället för då blir jag sjuk. Människans kost har förändrats radikalt över de senaste 5000 åren men själva kroppen är den samma. Undrar ens om mänskligheten skulle fortsatt existera idag om det är som Annika påstår eftersom man åt ruttet kött, härsken fisk och andra godsaker för inte allt för länge sedan. Vad dom stoppade i sig före det vill jag inte ens tänka på. Cancer och pest borde tagit varenda en av oss.

Mycket riktigt säger andra läkare att det inte går att argumentera mot Annikas resonemang, för att det hon säger är så dumt. Jag hoppas Annikas chef tar henne lite åt sidan och säger att ” det räcker nu Annika, ligg lite lågt”

Won´t get fooled again!

Jag gillar CSI. Alla 3 är bra men Miami är den som jag gillar mest. Det är något med hur dom filmar den serien som gör att man genast vill tillbringa resten av livet i Miami. Det spelar ingen roll om scenen innehåller ett lik som ruttnat i någon flod samt blivit ett välkommet snacks till alligatorer, bakgrunden ser ta mig fan ut som ett vykort. Det är ett knep det där som dom kallar ”saturation”, ett filter dom använder som förstärker färgerna så till den milda grad att det nästa gör ont i ögonen. Skall man köpa tv och vill testa färgåtergivelsen är det bara att köra igång ett avsnitt med H och grabbarna så får tvn jobba på högtryck.

Varför dom använder filtret är för att du direkt  skall veta vilken av CSI-serierna du zappat fram. CSI New York är filmat med ett kallt blåaktigt filter och i CSI Las Vegas använder dom inget.  Antagligen för att dom titt som tätt klipper in en vy över The Strip och då borde du fatta vad du glor på för program. Alla 3 har dock signaturmelodier av The Who.

I CSI Miami har dessutom alla CSI-snutarna något orange, turkost eller purpurfärgat plagg på sig  som komplement till den obligatoriska vita kostymen, ja förutom Horatio som alltid har helsvart, för att ytterligare förstärka fyrverkeriet av färger. Det är konstigt att inte deras Hummers är i liknande färger, fast grått och krom står sig jävligt snyggt mot den molnfria Floridahimmeln.

Allt det där gör att man blir ganska förlåtande mot själva storyn och trovärdigheten. Jag menar, vilka verkliga snutar skull få åka runt i en Hummer för 600-700 tusen bara för att kunna transportera en väska med en UV-ficklampa, en kamera + lite topps och skit? Eller datorn dom använder inne på labbet som styrs genom att du typ kastar upp filer och bilder på en hologramskärm med bara händerna utan mus och tangentbord,  ascool, men inte direkt standard va? Sen är det där med DNA. CSI får fram en analys på 30 sek. När Anna Lind blev shanked på NK la de svenska snutarna på ett kol och lyckades få fram ett svar på 6 veckor.

Men allt det där skiter man i, det är ju så jävla snyggt filmat!

They fuck you at the drive-thru!

And who do they fuck? Yours truly!

Det slår aldrig fel. Om du skall beställa mer än 3 saker på menyn genom att prata in i den där mikrofonen, så kommer dom att fucka up det. Det spelar ingen roll att dom upprepar din beställning och att du konfirmera den med ett tydligt JA TACK! Om du mot förmodan verkligen får din påse i luckan  (och slipper åka fram och parkera i ” så-kommer-vi-ut-med din-beställning-när- den-är-klar-fickan”) är det alltid något som fattas.

Därför går jag alltid in och beställer. Det spelar ingen roll hur lång kö det är inne, det går alltid snabbare och jag kan dessutom ha en kontrollerad uppsyn över vad dom pysslar med när dom plockar ihop beställningen.

Alltså stegar jag in på den lokala McDonalds och börjar beställa. I vanlig ordning får jag ”ny på jobbet”-kassörskan som till sin hjälp har en sönderstressad ”supervisor” till hjälp. Vad han är stressad över vet jag inte, för det är kanske 15 gäster i restaurangen, 3 kassor öppna och ingen kö. Låt gå, vi har alla olika stresströsklar, kanske många bilar i drive-thru-kön, vad vet jag?

Tjejen är glad och duktig men hennes pucko till supervisor låter henne inte ens försöka göra ett bra jobb. Han bryter in och ger henne små ”tips” som förrvirrar henne. Samtidigt försöker han köra säljtugget med mig om plusmenyer och hur många jävla markoolio-glas jag får om jag tar stor cola och bla bla bla bla.  Sen kommer den, standard frågan.

”Pommesen dröjer lite, vill du ha allt på en gång när dom är klara eller vill du ha resten nu”

Vid det här laget är jag lite lätt irriterad på snubben.

” Jag skall ta ned mig maten! Hur fan hade du tänkt? Att jag skall åka tillbaka om en kvart och hämta resten eller?
”Åh, ursäkta, jag visste inte”
”Vadå inte visste, läs på kvittot! TAKE AWAY”
”Okej, Pommesen är klara om 1.20″
”BRA!!!!”

Supervisorn blir nervös och om han var stressad innan så är han nu sekunder ifrån  ett sammanbrott. Han plockar, under en obekväm tystnad, raskt ihop grejerna. Han försöker få ner 5 cola som står i en sådan där äggkartongsliknande hållare i en av Mcdonalds bruna miljöpåsar. Det går inget vidare med det så att jag ger honom tipset att först stoppa ner hållaren i påsen och sen trycka ner colan i hållaren. Sen undrar jag om den där lilla påsen kommer att hålla? Jodå, försäkrar han, den håller. Eftersom han fipplat så in i helvete har han spillt ut cola och när han lyfter påsen för att lämna över den till mig, går botten ur och all cola hamnar på disken. Jag säger ingenting, jag kollar bara på hur hans ena öga börjar rycka lite okontrollerat. I ögonvrån ser jag att tjejen i en skräckblandad förtjusning ler.

Jag blir inte ens arg. Jag gör bara en” mental note” om att sluta handla på McDonalds.

När han efter 5 minuter lyckats få ihop nya cola och han packat allt i plastpåsar låter jag meddela att maten är kall och att jag vill ha mina pengar tillbaka. Yepp! Jag tänker inte släppa honom av kroken så lätt. Jag har under de 5 minuterna tänkt ut ”worst case scenario” för den lille supervisorn.

Okej, suckar han.
”Jag behöver ditt kort för att göra ett återköp.”
”Nix, det tar 3 bankdagar innan jag har mina pengar på kontot. Du fuckade up det, du löser det. Du är skyldig mig 253 kr.”
”Jag kan inte ge dig kontanter för då stämmer inte vår kassa, du kan få en värdecheck till nästa gång du handlar här?
”Ser jag ut som en idiot? Tror du att jag kommer sätta min fot här igen?”
”Det är allt jag kan göra för dig”

Efter att jag lugnt och fint förklarat för honom att jag är en principfast herre, som när jag anser mig ha rätt inte vanligtvis brukar kompromisa till fördel till den som gjort fel. Att en värdecheck är inget annat än ett sätt att behålla pengarna i företaget och att om han inte har befogenheter att korrigera ett kortköp, borde han lyfta på luren och ringa till någon som har det. Företrädesvis inom 5 röda sekunder. Allt slutade med att någon sorts manager kom ner på 5 minuter,  gav supervisorn en blick, öppnade kassan och gav mig 253 kr, en ny beställning med varm mat och 6 Markoolio-glas. När jag kom hem saknades det en dipsås.

Vad jag lärt mig från detta är: Att det kommer dröja innan jag äter på någon McDonalds igen. Att när man har rätt skall man stå på sig. Men den största lärdomen är att jag vuxit som person. För 6-7 år sedan hade jag skickat in påsen med mat över disken, mordhotat supervisorn och åkt till Burgarkungen för att jag fortfarande var hungrig.

Man lever och man lär!!!!